fredag 19 december 2014

La invasión de Panamá el 20 de diciembre de 1989





Por Dick Emanuelsson, ANNCOL


Silvestre Díaz
El sub director de ANNCOL ha entrevistado a Silvestre Díaz, secretario de organización del Frente Amplio por la Democracia e integrante en la dirección nacional del FRENADESO (Frente Nacional por la Defensa de los Derechos Económicos y Sociales Panamá) acerca los acontecimientos de la invasión estadounidense de la República de Panamá el 20 de diciembre de 1989, es decir, hace 25 años.




En la entrevista con el representante de la izquierda panameña, éste relata sobre la lucha del pueblo panameño por su soberanía, la lucha por el canal, que éste año también cumple 100 años y los sucesivos regímenes dictatoriales y militares.

La otra cara del general Omar Torrijos

 

Es, como en el caso del general Omar Torrijos, otra versión que incluso solamos escuchar o leer en la izquierda latinoamericana. Torrijos encabezó un golpe de estado militar que encarceló miles de luchadores populares. Se calcula que 300-400 fueron de ellos fueron asesinados brutalmente por la junta militar que encabezaba el general los primeros años. Una de esas víctimas fue Floyd Wendell Britton Morrison.

Era un dirigente estudiantil, fundador en la década de los 50´ la Federación de Estudiantes de Panamá. Dirigió grandes luchas por la recobrar la soberanía de Panamá sobre la Zona del Canal y las bases militares estadounidenses en territorio panameño. Fue también fundador del Movimiento de Unidad Revolucionaria (M.U.R.).

El 11 de octubre de 1968 se reventó el golpe militar, liderado por el teniente coronel Omar Torrijos y el Mayor Boris Martínez. Tumbaron el presidente Arnulfo Arias Madrid. Ambos militares habían tenido su preparación o capacitación en la Escuela de las Américas, conocida por el adoctrinamiento de anticomunismo y su teoría; la Doctrina de Seguridad Nacional y la detección del “Enemigo Interno”, es decir, la oposición revolucionaria.



Detenido, torturado y asesinado

 

Floyd Britton fue detenido ya el segundo día del golpe de estado y llevado primero a la Cárcel Modelo. El 2 de noviembre 1968 fue trasladado a la isla penal de Coiba junto a varios de sus camaradas de lucha. El 29 de noviembre de 1969 fue asesinado como consecuencia de las bestiales torturas.

El Movimiento de Unidad Revolucionaria (MUR), se convirtió en el Movimiento de Liberación Nacional 29 de Noviembre (MLN-29), un movimiento politico-militar. Lo mismo pasó con la organización estudiantil Frente Estudiantil Revolucionario (FER) que recogió el legado de su ideario de lucha y bautizó a su organización con el nombre de FER-29 como un homenaje a uno de los más puros revolucionarios que han emergido de las luchas populares en Panamá.

Floyd Britton inmortalizó una de sus frases en sus muchas luchas a través de su vida:

“En esta lucha no hay camino de regreso, solo queda marchar hacia adelante, HASTA EL TRIUNFO FINAL”.

 

El Documento “Santa Fe IV” y Panamá

 

Panamá, también llamada “La Cintura de America”, tiene, como se puede observar en cualquier mapa del mundo, una posición estratégica de punto de vista geopolítica y por ende, militarmente.

Se refleja en el Documento “Santa Fe IV”. Fue elaborado por unos de los mejores expertos del Partido Republicano en política exterior de los Estados Unidos durante la segunda administración de Bush II.

En el documento, elaborado a principio del 1989, el mismo año de la invasión de Panamá, los autores resumen lo que ellos quieren que sea la política de EE.UU. en Cuatro Puntos cardenales. Estos resumen en forma excelente también el dicho; “Estados Unidos no tienen amigos, solo intereses”:

1) Control de los Estrechos Atlánticos.

2) Uso y control del Canal de Panamá.

3) Procura de una ruta sureña y segura, alrededor del Cabo de Hornos.

4. Seguridad de que los países del hemisferio no son hostiles a nuestras preocupaciones de seguridad nacional. Además, que los recursos naturales del hemisferio estén disponibles para responder a nuestras prioridades nacionales. Una «doctrina Monroe», si quieren.

Así de sinceros se expresan el Poder Fáctico de EE.UU. sobre que piensan pero también, como aplican sus documentos en acciones concretas y nefastas para los pueblos. El pueblo de Panamá lo supo en carne y hueso nuevamente el 20 de diciembre del 1989.

Escucha toda la entrevista con SILVESTRE DÍAZ, secretario de organización del Frente Amplio por la Democracia e integrante en la dirección nacional del Frenadeso (Frente Nacional por la Defensa de los Derechos Económicos y Sociales Panama). 

torsdag 20 november 2014

USA:s invasion av Panama 25 år medan kanalen fyller 100 år






USA:s invasion av Panama 25 år medan kanalen fyller 100 år

Under det förra seklet utgjorde Panama ett uppmarschområde för militära invasioner i Latinamerika. USA förfogade över både en geostrategisk kanal som 14 militärbaser. Här fanns en militärakademi i militärkupper och indoktrinering i antikommunism. Den 20 december 1989, för 25 år sedan, bombades och invaderades Panama av sina påtvingade ”gäster”. Latinamerikareportern Dick Emanuelsson har talat med vänstern i Panama.

AUDIO: Intervju med vänsterledaren Silvestre Diaz från Frente Amplio por la Democracia: https://app.box.com/s/qorsbvbzodmd2qy5ijp1


Slutet av 1989 var ett turbulent och dramatiskt år. Socialrealismens länder i Östeuropa rasade samman med undantag för Jugoslavien. I Rumänien pågick det oroligheter. Och som så många gånger tidigare spelade den psykologiska krigföringen i och utanför Väst en enorm roll. Mediernas exakta politiska roll blev mycket tydlig. Som i avrättningen av Rumäniens statschef Ceausescu den 25 december 1989. Denna hade föregåtts av bilder på avrättade människor i staden Timisoara. De rubricerades som “Ceausescus folkmord” och journalisterna anklagade hans egen polis som de ansvariga. Men både text- som det fotografiska innehållet var en bluff. Kropparna på bilderna hade grävts upp för fotografering och de kablades ut av ALLA västmedier. Opinionen var preparerad och Ceausescu och hans fru avrättades

På Flamman var stämningen blandad. Det som hade sett ut att vara en löftesrik inledning och förvandling av Sovjetunionen via den sovjetiske statschefen Michail Gorbatjovs Perestrojka, slutade med att han själv störtades av Moskvas partichef Boris Jeltsin. Denne suput var en lydig nickedocka i Bill Clintons och State Departements händer. Ronald Reagan, Bush den äldre och Clinton kunde nöjt se på hur Sovjetunionen som stat föll samman inifrån. Det rådde en bokstavlig politisk förvirring som den amerikanska administrationen förstod att utnyttja och spela på tills den slutliga upplösningen. Deras “korståg mot kommunismen” hade gett resultat.



”Next Panama”

Manuel Antonio Noriega
På samma sätt hade USA-administrationen spelat mot Panama och Nationalgardets chef Manuel Antonio Noriega. Denne var en oberäknelig personlighet som först hade varit en agent i tjänst hos CIA och USA:s intresse i Panama och Centralamerika. Men han blev allt mer ovillig att fortsätta i USA:s ledband.

Den 20 december 1989 var det dags för Panama att återigen inlemmas i USA:s fålla. De första bomberna föll vid midnatt och efter att bombräderna hade upphört fyra dagar senare hade uppskattningsvis 3000-4000 panamaner förlorat livet. De flesta var civila, brända till döds av krigsplanens brandbomber över mycket fattiga bostadsområden i huvudstaden Panama City.

 

Minnesanteckningar

Vid ett tillfälle, ungefär vid 2-tiden på natten, tittade jag ut genom fönstret och såg ett flygplan som flög mycket lågt. Planet sköt vad som såg ut som kraftig eld. När det dök neråt släppte det sina bomber. De exploderade och omedelbart antändes tjugofem hus. Folk sprang ut mellan lågorna”, berättade en moder på webbsidan för de anhöriga till offren. Invasionen döptes av Pentagon till det cyniska namnet ”Operation Just Cause”.

Silvestre Díaz.
Hur kommer då USA:s militära överfall och ockupation av ett litet land som 1989 bara hade tre miljoner invånare att minnas? frågar jag Silvestre Diaz, organisationssekreterare i Frenadeso, den Nationella Fronten till Försvar av de Ekonomiska och Sociala Rättigheterna i Panama*.

– Den partidiktatur som infördes efter USA-invasionen den 20 december 1989 har gjort allt för att tysta ned och dölja invasionens mål och offer. För invasionen medförde tusentals döda och en oerhörd förstörelse av hela bostadsområden, bland dem den fattiga folkrika arbetarstadsdelen Chorrillo. Där bombades och brändes många ihjäl av bomberna från USA-planen, säger Silvestre med riktig bitterhet i rösten.

"Bostaden är en rättighet, inte en handelsvara".


Invasionens historiska bakgrund 

Han uppger att de sociala folkliga organisationerna så som Frenadeso kommer att genomföra en demonstration framför den gigantiska USA-ambassaden i Panama City den 20 december.

– Målet är att uppnå rättvisa för offren och att de anhöriga till dessa får ekonomisk ersättning. För fram till dags dato har staten inte uppfyllt sin roll i vad som var ett folkmord. I stället för att vara en sorgedag där produktionen tystnar i Panama, är det som vilken dag som helst med full kommers.

Han säger att man måste sätta in invasionen i sin historiska och regionala dimension. För det pågick gerillakrig i El Salvador och Guatemala medan Nicaragua invaderades varje dag från Honduras av de USA-tränade “contras-trupperna”. Dessa gjorde räder in i Nicaragua och mördade eller genomförde ekonomiska sabotage mot produktion och infrastruktur för att störta den sandinistiska vänsterregeringen och återinsätta politiker i tjänst hos USA. I Honduras var den starke mannen Dimitri Negroponte, USA-ambassadör.

Anhöriga till offren.


Förevändningen Noriega

– Det var en konvulsion i världsmåttstock. Berlinmuren föll och en imperialistisk storoffensiv fick politiska och militära återverkningar i vår region i kampen som fördes i Nicaragua och El Salvador. Och med tanke på Panamas geostrategiska position med sin kanal, beslutade Vita huset slutligen att invadera vårt land. Förevändningen var att de ville fängsla Manuel Antonio Noriega som de anklagade för att vara inblandad i narkotikahandel. I verkligheten handlade det om att etablera en marionettregering i Panama för att tillfredsställa USA:s militära och geostrategiska intressen i Centralamerika.

"Jag vill inte träda in i historien utan i kanalzonen", är de
legendariska orden från general Omar Torrijos.

I kanalområdet förfogade USA över 14 militärbaser som styrdes enligt USA-lagar. Det påtvingade kontraktet från 1904 hade 1977 sagts upp av Panamas nationalhjälte, General Omar Torrijos 1977. Kanalen överlämnades motvilligt 1979 till Panama av USA:s president Jimmy Carter. Starka militaristiska krafter inom Pentagon och det republikanska och demokratiska partiet var motståndare till överlämnandet av kanalen.

– Noriega var CIA-agent. Om de verkligen hade velar gripa honom hade de kunnat göra det utan problem. Men de valde att militärt intervenera i Panama vilket också hade syftet att vara en generalrepetition inför det kommande Gulfkriget (i invasionen av Irak) följande år.

USA:s marina styrkor övar i kanalzonen.


”Ett Pentagon-paraply över vårt territorium” 

I kampen mot USA:s ockupation av det strategiska kanalområdet och för den nationella suveräniteten, spelade studentrörelsen, vänstern och folkrörelsen en avgörande roll.

– Det var en lång heroisk kamp där det skapades många martyrer. I januari 1964, för 50 år sedan, markerades ett avbrott i förhandlingarna om kanalen. De borgerliga krafterna i landet förhandlade med USA i eget ekonomiskt intresse i kanalzonen. Men de enorma folkliga protesterna krävde att Panama undertecknade ett nytt kanalavtal. Detta skulle sätta ett sista datum för att USA skulle lämna landet och att de militära baserna avvecklas.

Vänsterledaren understryker att också tack vare den internationella solidariteten lyckades man uppnå ett avtal med USA som undertecknades 1979.

– I verkligheten handlar det om två avtal. Det första handlar om kanalen som bryter med det koloniala förhållandet som existerade under USA:s kontroll i denna region. Avtalet stipulerade att USA skulle överlämna kanalen den 31 december 1999. Den andra delen i avtalet ”Torrijos-Carter” innebär, som självaste general Torrijos sa; ”ett Pentagon-paraply över vårt territorium”. Varför? Jo, för att det ger USA rätt att intervenera i området i händelse av att kanalen befinner sig i fara.

Från 1 januari 2000 blev kanalen Panamansk och det var en stor symbolisk betydelse för den antikoloniala processen i Panama. Men kampen fortsätter, intygar Diaz, för USA har ett stort inflytande på alla nivåer i det panamanska samhället.

– Kanalen administreras av en ekonomisk-politisk panamansk elit. Vår strid handlar om att vinsten från kanalen ska investeras i den stora sociala skuld som existerar i vårt land, tillägger vänsterledaren.



Generalens blodiga förflutna

General Omar Torrijos har hyllats av vänstern och nationalistiska krafter i Latinamerika för sin roll just i kanalfrågan. Men hans förflutna har många fläckar, framför allt efter militärkuppen han ledde 1968. Den kantades med mord och fängslanden av den panamanska vänsterns ledare.

Bland dem som Silvestre nämner finns Floyd Britton. Han var från början en studentledare som bekämpade såväl USA:s ockupation av kanalområdet som despotiska regimer i huvudstaden Panama City.

När general Torrijos genomförde statskuppen den 11 oktober 1968, inledde Brittons rörelse MUR, Rörelsen för Revolutionär Enhet, omedelbart kampen mot kuppregimen. Britton fängslades redan dagen efter kuppen och fördes bort till den isolerade fängelseön Coiba i Karibien, även kallad ”Djävulsön”. Under Torrijos och general Manuel Antonio Noriegas styre beräknas 300 politiska fångar ha mördats. Bland dem Floyd Britton. Han torterades bestialiskt under ett drygt år fram tills han hjärta inte orkade längre. Britton avled den 29 november 1969. De militära myndigheterna överlämnade aldrig kroppen till hans familj, bara en dödsattest.

"Tills den slutliga segern", svär Floy Brittons anhängare när han mördas av regimen den 29 november 1969.


Gerillan bildas 

– Vi intar en kritisk ståndpunkt i förhållandet till Omar Torrijos. För statskuppen 1968, som förde Torrijos till makten, bromsade de folkliga och sociala protesterna som det året hade nått en kulmen. Den första perioden kantades av repression och fängslanden av revolutionärer. Efter mordet på Britton i fängelset bildades Movimiento de Liberación Nacional 29 de Noviembre (MLN-29), Nationella Befrielserörelsen 29 november som under 2-3 år ledde ett väpnat motstånd mot regimen.



– Efter det inledde Torrijos en ny process där han inriktade sig på att vinna en folklig social bas. Kanalfrågan var en sådan som 1964 hade kostat den panamanska ungdomen 20 människoliv. Han lyckades att avveckla USA:s överinseende i kanalområdet. Men vad som existerar i dagens Panama är en globaliserad nyliberal ekonomisk modell med djup extrem fattigdom bland breda folklager.

Inget USA-skadestånd till de anhöriga

Hur är situationen för de anhöriga till de tusentals offren, bland dem föräldralösa barn, efter USA:s invasion av Panama 1989? frågar jag Silvestre Diaz.

– Vi har från första början stött de anhöriga till offren som inte har fått en enda peso i skadestånd eller hjälp av de fem regeringarna som har avlösta varandra efter invasionen 1989, varken de två socialdemokratiska eller de tre övriga regeringarna. De har heller inte genomfört en seriös utredning av hur många offer i själva verket var. Samordningskommissionen för de Mänskliga Rättigheterna i Panama, i vilken vår organisation är medlem i, har genom olika utredningar och undersökningar dokumenterat med namn och efternamn mer än tusen döda.

Han säger att vänstern och folkrörelsen i Panama kräver att staten ser offren som nationella hjältar. Men trots att det den 20 december har gått 25 år sedan invasionen ignorerar regeringen det dramatiska datumet i Panamas historia.

Silvestre Diaz uppger att USA å sin sida inte har betalat en enda dollar i skadestånd mot alla de offer deras bomber orsakade på människor och material. Relationerna mellan Panama och USA har också fortsatt utan problem.

– Det existerar avtal om två marinbaser som USA-marinen förfogar över, även om de formellt står under den panamanska polisens ansvar. Nyligen mördades en ung panamansk kvinna av en USA-militär. Denne var rådgivare till den panamanska polisen. Men i stället för att rannsakas i Panama, skickades han tillbaka till USA.


Massprotester och tjugo döda


Den nyliberala ekonomiska modellen har registrerat utmärkta vinstresultat för inhemska och utländska investerare men har varit dödliga slag mot den sociala tryggheten, nämner Frenadesoledaren. De folkliga protesterna exploderade i oktober 2012. Efter en veckas folkresning i regionen Colon och en paralysering av resten av landet, tvingades högerregeringen Ricardo Martinelli och landets kongress, upphäva lagen som möjliggjorde att sälja offentlig mark till hugade spekulanter.

– Protesterna har ofta slutat i massakrer mot både arbetare, bönder och indianer. Under president Martinellis mandatperiod (2009-2014) mördades sammanlagt 22 protesterande panamaner av polis och militär. Inför den nya regeringen, som tillträdde nyligen, har vi krävt att dessa offer ges resning och rättvisa och att det inte förblir, som vanligt, i straffrihet.

Protester i Colon i oktober 2010.

Han menar att Panama är ett av världens värsta klassamhällen med enorma sociala skillnader trots att de förfogar över många naturresurser.

– 105 miljardärer i Panama förfogar över mer än 16 miljarder dollar per person. Samtidigt upplever vi permanent korruptionsskandaler där hundratals miljoner dollar har förskingrats av den förra regeringen samtidigt som folket lever i nöd och armod.
 
– Men vi fortsätter kampen för att öka politisk medvetenhet och organisation hos folket för att skapa det Nya Panama som är vårt mål.

Dick Emanuelsson

* FRENADESO, Frente Nacional por la Defensa de los Derechos Economicos y Sociales Panama och Frente Amplio por la Democracia (den Breda Fronten för Demokrati).





Panama, kort bakgrund

  • Deklarerad självständighet från Colombia 3 november 1903.
  • Yta: 78 200 km² (Sverige 454.000).
  • Antal invånare: 4 miljoner.
  • Juan Carlos Varela valdes till president 2014 och efterträdde Ricardo Martinelli, en rik företagare.
  • Panamakanalen byggdes mellan 1904 och 1914 under ledning av amerikanska ingenjörstrupper. Men tusentals fransmän, kineser, karibier, spanjorer och andra folk deltog i det fruktansvärda arbetet med att övervinna 80 km av djungelns träsk och sjukdomar. Tusentals arbetare avled i gula febern, tuberkulos eller malaria. 5300 USA-arbetare och arbetare från 71 olika nationaliteter dog i kanalbygget. Året innan bygget avslutades, 1913, arbetade 57,000 arbetare i kanalen. År 1977 beslutades att Panamakanalen och zonen skulle överföras från amerikansk kontroll till Panama den 31 december 1999.








Juantxu Rodriguez, 1957-1989

Detta var det sista fotot från den spanske reportern som skulle orsaka internationell indignation för det bröt censuren som USA-armén hade infört efter invasionen den 20 december 1989. Fotos visade den fasa som bombningarna representerade där tusentals personer, majoriteten civila i de fattiga arbetarstadsdelarna massakrerades. Den 22 december 1989, när Rodriguez gick i riktning mot Hotell Marriot, där han bodde, besköts och dödades han av kulorna från en USA-soldat.

--------------



<3153 tecken="">

USA:s intriger och koloniala erövring av Panama

Efter besegrandet av den spanska kolonialismen utgjorde Panama ett län i norra Colombia. Men länet förhandlades bort av den korrumperade konservativa regeringen i Bogota efter ”De Tusen Dagarnas Krig”. Det var ett inbördeskrig mellan liberaler och konservativa. I bakgrunden drog USA i tåtarna och utnyttjade konflikten för att rycka loss Panama från Colombia. Den 3 november 1903 utropades Panama som en självständig republik.



Men den statsbildning som kom att bildas i Latinamerikas Midja kom också att slåss för sin självständighet mot USA:s nykoloniala erövring. Tusentals demonstrerande panamaner har under årens lopp dödats av USA-trupperna. Dessa förvandlade kanalområdet till en förgiftad plats med nedgrävda gifttunnor, ammunition, och bomber som det har tagit många år att rensa upp i.

I detta område återfanns ”Dödens skola”, som School of Americas kallades. På denna har de värsta latinamerikanska militära och polisiära officerare ”fortbildats” i CIA:s manual för tortyr. Doktrinen om den ”Nationella Säkerhetsdoktrinen”, som innefattar doktrinen ”den Inre Fienden”, som i klartext handlar om den politiska oppositionen, trummades här in i många latinamerikanska officerare som senare skulle bli militärdiktatorer i sina hemländer. Det var USA:s bidrag till demokratins framväxt i Latinamerika.

Men till slut kunde inte ens USA stå emot den framväxande massrörelsen för att kanalzonen skulle återlämnas till panamanerna. General Omar Torrijos ord vid undertecknandet av USA:s överlämnande av kanalområdet till panamanerna är ord varje panaman minns. Inför president Jimmy Carter och den samlade latinamerikanska delegationen av statschefer, underströk Torrijos USA:s koloniala ambition när kanalen byggdes:

”Vårt folk, som har kämpat med heroisk vilja för att uppnå sin självständighet, hyser ingen bitterhet mot detta folk (USA:s, reds. anm.), som gigant i teknologi öppnade Panamanäset och förenade två världshav med en restid på åtta timmar. Men det som utgjorde en teknologisk erövring för mänskligheten förvandlades av de historiska deformationerna till en kolonial erövring av vårt land. Och jag säger ’historiska deformationer’ därför självaste president Teodor Roosevelt deklarerade 18 oktober, 1904: ’President Amador Guerrero, vi har inte den minsta anledning att här etablera en osjälvständig koloni i kanalzonen’.”

Amador Guerrero var colombian men ledde den separatistiska rörelsen från Colombia och utsågs till landets förste president 1903.

"Vi är patrioter, inga landsförrädare", intygar Byggandsarbetareförbundet.


På Kuba hade USA genomfört liknande intriger och konspirationer när USA deklarerade krig mot de spanska kolonisatörerna. Vid det tillfället hade den kubanska befrielsearmén, som hade bildats av nationalhjälten José Martí, mer eller mindre besegrat spanjorerna.

1902 slöts det så kallade ”Platt Admentpakten”, ett kontrakt som innebar att en militärbas i Guantanamo skulle kontrolleras av USA i 100 år. Fortfarande vägrar USA överlämna området där det sedan 2001 existerar ett koncentrationsläger för politiska fångar. Det är dit CIA:s hemliga flygningar från Europa och andra världsdelar har sin slutdestination.

Dick Emanuelsson 



”Santa Fe IV” och Panama
I dokumentet ”Santa Fe IV”, framställt i början av år 2000 av utrikespolitiska experter inom det republikanska partiet, ställdes fyra prioriterade frågor i förgrunden för USA:s utrikespolitik mot Latinamerika där Panama har en särställning:

  • Kontroll över sunden i Atlanten.
  • Obegränsad tillgång till Panamakanalen.
  • Upprättande av en säker farled runt Kap Horn.
  • Försäkran om att länderna i hemisfären inte uppträder fientligt mot USA. Dessutom ska ”hemisfärens naturresurser vara disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.

I klartext ett återuppväckande av ”Monroedoktrinen”

Dick Emanuelsson

 





Panama-Sverige:

Självbränning till döds framför USA-ambassaden i Stockholm

JOURNALISTEN LEOPOLDO ARAGÓN ESCALONA var politisk flykting i Sverige sedan 1972. Han hade deltagit i protesterna när general Omar Torrijos genomförde statskuppen 1968. Han fängslades men släpptes 1972 och fick politisk asyl i Sverige där han gifte sig med en argentinska, också hon politisk flykting från militärdiktaturens Argentina.

Den 1 september 1977, efter att ha tagit del av innehållet i avtalet Torrijos-Carter som permanentade USA:s rätt att intervenera i kanalzonen i händelse av att denna skulle befinna sig i fara, tog Aragón sitt liv framför USA:s ambassad. Han gjorde det i protest eller, som hans närmaste sa, för att ”överlämna sitt liv till fosterlandet” som han älskade över allt annat och för den frihet han hade slagits för under hela sitt liv.

Aragón dränkte in sig i bensin och tände på. Hela hans kropp blev en fackla och securitasvakter från ambassaden och andra skyndade tills hans undsättning och försökte släcka elden, vilket DN-fotografen Arne Jönsson dokumentera i ett antal dramatiska bilder som köptes upp av World Press Photo. Aragón fördes till Karolinska men läkarnas försök att rädda livet var förgäves. Aragón hade 90-procentiga brännskador.

Dick Emanuelsson 

Arne Jönssons dramatiska bilder 1 september 1977 framför USA-ambassaden i Stockholm:


söndag 28 oktober 2012

Folkuppror och seger i Panama





Efter en veckas folkresning i regionen Colon tvingades högerregeringen Ricardo Martinelli och landets kongress, upphäva lagen som möjliggjorde att sälja offentlig mark till hugade spekulanter.
Det var en blodig vecka som slutade med tre döda, massor av skadade människor och sammanlagt 800 fängslade.
Bakgrunden till det folkliga ursinnet var lagen från den 19 oktober som möjliggjorde privatisering av statlig mark i den så kallade ”Zona Libre”, ett område som genererar 30.000 arbetstillfällen fördelade på 3.000 mindre företag. Den Fria Zonen i Colon anses vara den största i världen efter Hong Kong och generar varje år 100 miljoner dollar till statskassan.
Upproret mot lagen förvandlades under veckan till en landsomfattande protest där det starka Byggnadsarbetarförbundet SUNTRACS, lärare och studenter samt vänsteralliansen den Breda Fronten anslöt sig. SUNTRACS inledde en generalstrejk, bland annat i kanalområdet som för närvarande byggs ut i ett jätteprojekt. Panama paralyserades praktiskt taget.
Missnöjet med den ekonomiska politiken kanaliserades av massprotester som skakade om regimen till den grad att president Martinelli, som befann sig på resa i Asien, tvingades avbryta sin turné och resa tillbaka till Panama.

Isolerad president

Martinelli försökte trixa och föreslog att bara upphäva den artikel i lagen som möjliggjorde privatisering i lagen. Men styrkeförhållandena hade under protesternas förändrats markant och parlamentsledamöterna insåg att deras politiska framtid stod på spel och röstade, under tre dagar och tre omröstningar, för att hela lagen skulle upphävas.
– Det är bara genom kampen och att folket går ut och intar gatorna som det går att besegra Martinellis antifolkliga och fosterlandsförrädiska politik. Nu går vi ett steg till och kräver att Martinelli avgår! säger den Förenade Folkrörelsen MPU i ett uttalande.
Dick Emanuelsson